Så har en dag till gått - tillbringad i sängen. Men i min egen säng:) Och tankarna flyger.

Det här med sjukhus och mediciner. Det måste vara jättesvårt, att vara sjuksköterska och ha ansvar för att medicinerna blir de rätta till varje patient. Men organisationen måste skärpas!! Jag har ju mitt huvud någolunda med mig och kollar vid varje medicinutdelning, att jag får de rätta pillerna. Men de som är lite äldre, kanske lite dementa eller litar på att läkare och sjuksköterskor gör rätt och riktigt - de kan råka väldigt illa ut, vågar jag påstå.

Vet inte hur många gånger jag under denna vecka fick fel medicin, fel dosering eller utebliven medicin. Och jag sa till och sa till. Ursäkterna var många, ofta ingen alls. "Det står här, att du ska ha två st 20mg Furix på morron och inget mer". Jag hävdade, att det är fel - jag ska ha 2 st 20 mg två gånger om da´n.  Sköterskan gick tillbaka till journalen och kom sen med två Furix till - utan att säga nå´t.

Det var först de två sista dagarna, som det inte blev nå´t fel. Kände mig som en jäkla gnällkärring och det tyckte antagligen dom oxå. De lärde sig, att den där tanten, måste man tala om vartenda piller - vid varje utdelning.... Och det går väl an för mig - som VET vad jag ska svälja. Men alla andra, som inte har mål i mun eller alla sinnen med sig eller litar helt på sjukvården - hur går det för dom?? Det kan ju många gånger vara livsviktiga mediciner!! Jag menar INTE, att det förekommer nonchalans eller okunskap. Men - organisationen vid medicinutdelning måste skärpas!! Och sjuksköterskor BÖR ha en högre lön - för det är ett jäkla ansvar de har!!

Ja nog skulle det bli bättre, om jag tog över ledarskapet ;/ eller hur... fniss. Personalen behöver mycket uppmuntran och feed back. Och det går inte att komma ifrån, att de behöver vara fler. Det går inte att rationalisera bort människor som ska ta hand om människor. Patienter är inga postpaket, som kan fara runt på löpande band. Vart tar egentligen alla pengar vägen...??

Idag ringde jag återbud till min lillebror Nils Johan, som fyller 50 år imorr´n. Känns lite taskigt, att ingen från vår pappas sida firar honom på hans dag. Men, men - that´s life.... 

Till min storebror Hans vill jag säga - (jag gick in på barnbarnens hemsidor) vilka fina småungar du är morfar til!! Och jag såg ju, att Emil är väldigt lik dig från kort jag sett på dig som liten!! Och jag såg oxå, att min bäste bror blivit gammal.... :I  Tack för orden om påbrå, förresten! Antar att det var menat som beröm! Kan du inte ta och skriva något om dina barnbarn på deras hemsidor?? Skulle vara kul, att veta hur dom är till kynne och läggning.... Men jag såg ju, att Emil var glad, att vara kapten på morfars skuta!!

Jo Annsan jag tycker det är märkvärdigt, att ha en så god vän som du!! Och det säger jag utifrån att jag är van att alltid klara mig själv.... Det ÄR inte självklart, att få hjälp, när man behöver. Men däremot berömmer jag mig själv lite, för att jag numera har lite lättare att BE om hjälp!

Tämligen less på alla mediciner jag måste stoppa i mig - som ni ser har jag ett litet eget apotek hemma..... Men antabus har jag - guskelov - aldrig behövt - som arga systern på sjukan fräste åt mig. Däremot har jag ätit Campral - en medicin som tar bort sötsuget. Belöningssystemet påverkas lika för både alkkoholister och snaskolister. Men numera har jag tagit bort den från min medicinlista - det räcker gott med piller ändå....

Godnatt för idag - hoppas du är nöjd med din dag!!

Åh vad skönt jag har sovit i min egen säng!! Ingen sköterska som kommit och väckt mig under natten, ingen som ropade hurtigt "go morron"! kl 06. Ingen som började dagen med att försöka ta blodprover på mig..... "Egen härd är guld värd"....

I alla fall - jag blev dagen efter så småningom överflyttad till avdeln 18 - ortopeden. Fick besked om, att det var ischias och inflammation i en slemsäck som gjorde så infernaliskt ont....? Hur var detta möjligt?? Jodå - det kunde göra riktigt ont. Värktabletter - växelvis Tradolan o Alvedon Forte och Ketogan o Alvedon Forte. Men ont gjorde det minsann ändå - det "bet" liksom inte. Samtidigt kändes det som "Stina - den inbillningssjuke".... Här låg jag och tog upp dyrbar plats med ischias!! Och nog har jag haft ischias tidigare, men DÅ gjorde det minsann inte alls så ont som nu.

Så småningom kom en tredje läkare, som trodde det var muskelinflammation och inflammation i muskelfästen och ledband. Ja vad ska man tro på...? Ännu en dag senare fick jag en cortisonspruta (blandat med bedövningsmedel) in i högra höften/låret. Sen gjorde det så där fruktansvärt ONT igen. Det skulle bli bättre så småningom, försäkrade de mig. Och det blev det -  faktiskt!! Efter en natt med vrålont.... Men ont hade jag fortfarande - men inte så hutlöst.

Jag kunde fortfarande bara ligga på vänster sida. Och jag fick ta mig till toan med ett "rullbord", som jag kunde hänga över. Sen blev en sjukgymnast inkopplad på mitt "fall" - Petter ("med sina fyra getter" :). Han visade mig några rörelser, som jag kunde göra. Rörelser som jag brukade göra tidigare - bara för att det kändes bra. Men jag fick absolut inte göra oftare än tre gånger om da´n. "Tills inflammationen lagt sig".

Sen fick tanten en rullator!! Så nu kan jag köra rullatorrace med de andra tanterna..... Kändes deppigt - det går bara utför med mig.... Men väl hemkommen märker jag ju, att det inte fungerar nå´t vidare med rullator i en etta - med trösklar.... Och hur gör man, när man ska ta med sig en kopp te till sängen....? Ska höra med Heffa, om jag kan få låna en kryckkäpp av henne. Tror hon har en sån.....

Sen inställde sig frågan - hur ska jag komma uppför trapporna hemma?? Kläckte en idé en sömnlös natt: jag ringer till Tom - han datorfixaren. Han är en vältränad brandman. Om han håller upp mig under höger arm och jag häver mig upp efter ledstången med vänster arm - då borde det gå.... Och han samtyckte "ring mig när det är dax"!! Sen får jag väl gå i ide i min lägenhet tills det blir vår och varmt. Vintern tycker jag ju ändå inte om....

En tröst i alltihop är, att det inte är nå´t "farligt". Den här gången. Trots blåljus och sirener i början. Och ett STORT tack till Annsan som kom farande till Västerås med kläder och skor. Plus mina lyssnarböcker och CD-spelare! Såná vänner är guld värda! :))

Dessutom är jag väldigt tacksam mot mina gulliga barn och övriga vänner, som jag kunde tala med, när det kändes pest och hopplöst!! Och tack Ruth och Synnöve för era ord i bloggen! Det värmer! 

Nu dax för sängen och vila en stund.