Så var det då snart slut på 2012.... Och tankarna flyger (som vanligt) som fjärilar runt i skallen. Både tankar på helgen som har varit och tider längre bakåt....

Hade tänkt att jag skulle försöka återge den senaste vändan på sjuka huset. Det är ju en lite konstig situation egentligen. Plötsligt befinner man sig i ett rum med tre andra - helt främmande - människor. Det absolut enda vi har gemensamt är, att vi ska sova i samma rum!!

 Och att sova i samma rum, får man väl ändå betrakta som ganska intimt.... ?

Jag hejade naturligtvis och talade om vad jag heter och de andra tre gjorde samma sak. I sängen till vänster om mig låg en kvinna, som var ganska hemma med svordomar - om man säger så.... Jag svär ju själv emellanåt, så jag är inte så kräsen på dylika uttryck egentligen. Men denna människa förmedlade långa haranger med svordomar och inte en enda mening utan nå´t "fult" ord. Hon var åtta år yngre än jag (man kan ju inte låta bli att höra bl a läkarnas samtal med patienterna - vadå tystnadsplikt??)

Hon hade underbett (det kan hon ju inte rå för) och det såg ut som om hon hade glömt löständerna hemma. Hon hade halvlångt, grått, stripigt, fett hår. Allt emellanåt talade hon högt och tydligt i telefon med sin "särbo". Och berättade otaliga gånger hur hennes lilla hund hade blivit så chockad av, att matte helt plötsligt hade åkt ifrån henne. Hon (kvinnan alltså) hade fått en akut hjärtinfarkt hemma och dessutom hade hon diabetes och hade ett amputerat ben. Och läkarna funderade, om dom inte skulle bli tvugna, att amputera det andra benet oxå - eftersom hon hade sår som inte ville läka.

Jaa - stackars människa!!! Men nu skulle hon "jävlar inte ta en enda jävla, förbannade cigarett till". Hennes särbo var oxå upp och hälsade på några gånger. En lite underlig kuf, som såg ut som hennes son - i ålder. Han tittade inte nå´n i ögonen och en dag satt han och grät i kvinnans säng, för han tyckte så synd om hennes hund, som hade blivit chockad..... Det framkom oxå (från kvinnan själv) att hon var alkoholist - numera nykter....?

Tvärs över rummet låg en äldre dam, som oxå hade diabetes och ett kapat ben. Hon sa inte mycket alls, men log vänligt ibland och hade varma, bruna ögon. Vid ett samtal med ett biträde framkom det, att hon var från Kroatien. Stup i kvarten satt hon i sin rullstol med händerna i knät, med huvudet nerböjt och mumlade enformiga ramsor. Jag tror att hon bad, för några gånger hörde jag henne säga "Jesus". Och ibland tog hon upp något från knät och kysste det - antar att det var ett krusifix.....

I sängen bredvid henne låg - eller egentligen satt - det en riktigt gammal kvinna. Hon var riktigt liten och krum och satt HELA tiden lutad med pannan mot sängbordet - även hela den natten hon fanns kvar på "vårt" rum!! Hon blev sondmatad och det framkom, att hon hade KOL och vågade inte lägga sig ner, för då fick hon panik och trodde hon skulle kvävas.... När hon hade besök av sin son (??) satt hon likadant. Och då han skulle gå skrek hon "gå inte ifrån mig". När hon skulle flyttas från salen till ett annat rum, fick en av personalen gå bredvid, så tanten kunde hänga mot henne. Huvva.....

Efter henne kom sen en dam, som var 84 år gammal. Hon berättade att hon hade KOL - och hade fått den sjukdomen p g a att hennes numera avlidna make hade rökt fyra (4) paket cigaretter om dan - inomhus!! Själv hade hon aldrig tagit ett enda bloss. Hon hade oxå diabetes och hade ramlat ihop hemma i hallen - troligvis av lågt blodsocker eller möjligtvis blodtrycksfall. Hon hade legat i flera, flera timmar i bara nattsärken, innan en väninna till henne hade slagit larm. Hon hade bara 32 grader i temp, när hon kom in med ambulansen!! Dessutom hade hon slagit sig illa i huvet..... Så småningom kom det fram, att hon hade arbetat som förskolelärare i Stockholm, innan hon blev pensionär.....

Ja så var det då den här tanten - som kände sig väldigt FRISK i detta sällskap!! Och jag var väldigt förvånad över, att dom över huvud taget tog in mig. Och DESSUTOM höll mig kvar även under helgen!! Jag - som vid tidigare tillfällen - har bönat och bett för att få stanna kvar. Men ändå blivit hemmotad.....

Ja tänk vilka öden man kan möta på sjuka huset.... Vilka människor av skilda slag, som delar rum under några dagar och nätter!! Vad många eländiga, trasiga liv det kan rymmas bara på en sal på ett sjukhus..... 

Så blev det så jul i år oxå!! Världen gick inte under som en del trodde ;-) För min del började julen med, att Ida och Johanna kom och hämtade mig. Såå skönt att bara sitta där i baksätet och "hänga med"! TACK så jättemycket för det intiativet Johanna!!

Väl framme i Bennarby, stod minsann Ann-Louis och Eriks säng bäddad för mig!! Dom tänker då på allt!!  Såå omtänksamt!! Och alltid, när jag skulle ta mig upp eller ner för trappen, fanns där en hjälpande hand    

På söndan tog sig tanten faktiskt ut på en liten fotorunda i vintern. Mycket mer snö där än i Skinnsberg minsann!! Och nog bor dom vackert allt!! Det allra sista huset på vägen....

Ett häftigt - och på sitt sätt - vackert överhäng på huset - alldeles randigt!

Och på altantaket fanns roliga formationer!! Och en av traktorerna stod stilla med "grädd"klickar både här och där ;-) Det är allt tur att husbonden kan meka traktorer, när dom går sönder. En - av tre - måste ju alltid kunna gå igång, när snön ramlar ner. Annars kommer ingen av dom iväg till jobbet....

Hästarna går ute i sina vinterhagar och ser till att varje strå hö, som har serverats, går åt.... Och tänk vad mycket tid och energi det går åt till dessa kusar!! Dom är allt envisa och duktiga de tre Bennarbykvinnorna, som orkar mocka, släppa ut och in i stallet, utfodra med hö, vatten och diverse tillskott - till nio hästar (även om en just nu är bortlämnad för inridning).... Men det är deras livsstil....

Och - som sagt - visst ärdet vackert.....  

Och julaftonen kom och gick den oxå. Granen kläddes av hela familjen, och mycken go julmat blev det!! Och senare godis oxå.... Men tanten tänkte sig allt noga för och åt sig inte alltför törstig. En snaps tillsammans med Erik gick ju ändå ner, som traditionen kräver ;-)

Kalle Anka sågs av hela familjen - åtminstone ett litet tag.... Så småningom var det bara jag och Johanna vaken, resten snusade gott hi hi.... Och den lilla mörkhyade dockan, som stämpades OK i baken, fanns inte längre med i tomtens julverkstad :-( Såå småfånigt, att hitta på "rasism" i en så´n tecknad filmtradition....

Dax för klapparna sen - och dom var av nå´n underlig anledning nästan lika många som vanligt...  Men från mormor kom det inte många - däremot FICK mormor många!! Tanten går nog i barndom ;-)

På juldagen var vi bjudna till Ankie och Stefan!! Och där fanns oxå Dennis, Pontus och Jennifer - Stefans dotter. OCH Preben, Linnea, Unni och lilla Milou!!! Det var en överraskning!! Tyvärr var inte Majan med :-( Och tyvärr hade jag ju inte med lilla julklappskassen till Gävleborna heller - den stod kvar i Bennarby.....

Mycket god mat igen - så klart..... Och hemgjort godis!! Preben hade fått för sig, att han var 20 år igen, tror jag ;-) "Jag kan visst få benet bakom huvét - det har jag alltid kunnat".... Sorry sonen min - nu är du 38.... och allt går inte lika lätt, när man blir äldre..... Tanten var minsann vindögd av trötthet, när jag blev fraktad tillbaka till sängen i Bennarby....

Och på annandagen körde Erik och Ann-Louise hem mig till Skinnsberg igen. Och Erik var oxå så snäll och skottade fram min bil till på köpet  

Jag vill verkligen TACKA mina barn och barnbarn som fixade till det, så jag fick träffa er allihopa!!   (utom Maja då....)  

Så hamnade jag där till slut..... jag som har varit så stor i korken och berättat, att det var mer än fyra år sen jag var "intagen" sist..... I torsdax tyckte jag, att det var lite völ tung-andat. Ringde läkarstation och ville bara be om, att dom skulle lyssna lite på lungorna och hjärtat. Så jag eventuellt kunde får bekräftat, att det var dax, att stoppa i mig lite fler piller...                                         
   

"Ring 112" var sköterskans omedelbara uppmaning!! Naturligtvis tyckte jag, att det var väl ändå onödigt, "Om inte du ringer 112, så gör jag det" - "Jag ringer upp dig igen om en stund, så jag får veta, att du kommer iväg". Så jag var lydig och gjorde som hon sa. Och han som svarade på 112, frågade om än det ena och än det andra. Och sa sen, att tyvärr hade dom ingen ambulans ledig, men dom skulle se till, att det kom en sjuktransport = taxi "det går nog fortare än att vänta in ambulansen idag".

Ja jösses.... Fram med ryggan, packade i trosor, mediciner, min journalmapp, CD-spelare med bok. Det gick på gammal vana - inte för att jag TRODDE, att dom skulle hålla mig kvar - det fanns ju ingen anledning - utan bara för säkerhets skull - utifall att.... En läkare kom in till mig tämligen snabbt på akuten i Köping. Och hade jag varit 30 år yngre, så hade jag nog satt igång en storflört ;-) Han var perfekt skuren karl´n - vackra ögon med långa ögonfransar, perfekt klippt och ett alldeles lagom annsat helskägg ;-) ATT jag kunde tänka på så´nt, när jag låg där på en brits och knappt kunde prata mellan de xtra andetagen!!

Och han frågade och frågade - ville veta HELA min sjukdomshistoria - från A till Ö. Det tog ju sin rundliga tid minsann - han ruskade på huvét och höjde ögonbrynen allt emellanåt. Och jag flåsade på.... "Har du glömt, att berätta något mer du har varit med om?" Ja just ja - gallblåsan har opererats bort och - joo jag har ingen mjälte kvar - den råkade dom skära i vid en operation.... Sen skulle han rådgöra med sin chef och jag väntade på den obligatoriska Furixsprutan. Men han kom in sen och sa, att dom ville lägga in mig!!! Vafför då då???

Så helt plötsligt befann jag mig i en rullstol på väg upp på avdelning 1 !!! Okej då - över natten då.... Jag var helt övertygad om, att jag skulle åka hem på fredan igen, då jag hade blivit urvätskad. Men näääej - på ronden sa dom, att dom ville ha mig kvar över helgen!! Jag hade varit så pass "illa däran", att dom ville observera mig och vätska ut mig mera.... Så det var bara att tugga och svälja. Och börja ringa runt till alla och tala om, var jag befann mig - så inte folk skulle bli oroliga....

Tänkte på de gånger då jag har bönat, bett och gråtit, för att jag skulle få vara kvar lite längre på sjukan. Då jag varit så dålig, att jag visste, att jag inte skulle klara mig själv hemma. Och NU skulle jag vara kvar, fast jag orkade gå runt själv - utan "hjälpmedel" och kunde äta osv. Säger bara det - det kan verkligen bli olika bedömningar på olika ställen.

Fast idag fick jag lite av en förklaring av doktorerna. Om man samlar tillräckligt mycket vätska i kroppen, kan vätskan trycka upp hjärtat, så att ådrorna runt hjärtat kläms ihop!! Och DÅ är det tack och goodbye....

Ska försöka att dokumentera mer imorr´n.... Nu dax att sova i min EGEN säng!!! 

Jaa - ni som är vinterälskare - kolla på dessa bilder, så behöver ni inte kliva ut i kylan o frysa häcken av er, för att se hur vintern ser ut ;-)

Visst är det vackert!! Joo nog är det så - MEN - alldeles för jäkligt hemskt KALLT!!! Stackars Pippi har jag placerat i tvätthallen vid Shell över natten.... Det var ju snällt av killen, som rår om et - han skulle sätta på värmefläkten, så hon skulle bli fri från is. Jag har alltså inte sopat av henne, när det har snöat, sen har jag satt på motor- och kupévärmare, sen har det snöat igen o s v. Till slut fungerade inte vindrutetorkarna för all hård is som lagrats. Och förhoppningsvis kan jag efter denna avisning komma åt snösopborsten, som legat infrusen i bagagen.... Och som killen på macken sa "om 10 dagar vänder det och sen blir det ljusare"....

Jag har funderat hit och dit och fram och tillbaka sen jag kom hem från Gävle. Jag orkar inte längre företa några resor!! Åtminstone inte i vinterväder. Såå mycket ångest och oro innan jag kommer iväg. Ångest - kommer tåget?? orkar jag gå dit?? hinner jag?? osv osv. Och såå orkeslös jag har blivit och slut för minsta lilla!! Jag var tvungen ut och handla idag och bara det är ett dagsverke - för mig!! Jag har ju alltid tänkt "jo men det fixar sig" - tidigare - förut.

Jag har ju klarat av tidigare att ensam hitta rätt på storflygplatser som i Bankok och Kuala Lumpur. Jag har snorklat bland hajar, jag har forspaddlat och vågat göra saker som inte andra kanske vågat. Jag har litat till min egen förmåga och tagit det som en utmaning, att t ex åka taxi med en äcklig taxichaufför på småvägar i Malaysia. Men det skulle jag aldrig i livet våga göra IDAG!! Jag kan inte lita på mitt minne numera, inte lita på att min kropp ska orka, inte lita på att paniken håller sig borta, inte lita på att det går att svälja ångesten....

Detta känns som en dåres försvarstal.... Men jag vill förklara - jag vill att mina barn och barnbarn ska förstå varför jag inte kommer i jul. Det gör mig ont, om mina barn och barnbarn blir besvikna över, att jag inte kommer. Men jag KAN inte göra annorlunda..... En stor ångest har oxå varit att handla julklappar. Visst - man kan beställa på nätet. Men VAD?? Jag vill ge - framför allt mina barnbarn - fina julklappar, roliga presenter, som dom verkligen blir glada över. Jag har alltid tyckt, att det har varit roligt både att köpa och ge presenter. Och såå roligt att se dom glada och lyckliga   Men inte ens det förmår jag längre. Pengar i ett kuvert - trist, tråkigt, oinspirerat....

Sen kanske ni tycker "inte ska väl mormor/ farmor/svärmor sitta alldeles ensam i jul" Jo tänk att det kan jag göra - det klarar jag att göra!! Har jag kunnat vara ensam den 24 september, den 24 oktober, den 24 november, så kan jag vara själv oxå den 24 december!!

Jag har allt lite svårt att förklara, att jag "plötsligt" blivit så gammal och orkeslös. Det är väl så, att den här tanten inte har VELAT visa hur jobbigt det har varit - och är. "Duktigsyndromet" sitter allt där och hackar fortfarande....

Några andra tanter som jag pratat lite med, har samma upplevelser som jag - att inte orka längre, att inte minnas, att inte klara av.... Och det är ju svårt för t o m mig, att förstå, att så här är det att bli gammal. Hur ska då andra förstå, de som är mitt i livet och fulla med ork....

Jag kan inte låta bli att rannsaka mig själv över, hur lite förståelse jag visade för min pappa, när han blev gammal. När han var orolig för att hitta t ex tyckte jag bara "jag men det är ju bara att svänga vänster och när du kommer dit så tar du höger" och tänkte för mig själv att han var allt riktigt kring-kring i huvet. När han lyfte upp vänsterbenet, när han skulle sätta sig i bilen tänkte jag "men jösses gubbe lilla". När han berättade samma sak som han tidigare hade berättat - tänkte jag "gubben är ju för 17 senil". Men NU förstår jag även honom.....          

Jag ska väl börja med det roliga.    Det har ju kommit rätt mycket snö. Inte för att JAG tycket att DET är så roligt, men det är ju, som det är och inget att göra nå´t åt. Jag får väl lyckönska alla vintermänniskor!! Men jag TÅL bara inte kylan med isbjörnarna som kommer farande genom luften   som min dotter skrev på Fb

Men visst - det ÄR vackert ute!! På min balkong ser det ut, som om man kan vänta sig, att tomten ska komma farande.... Fast han undviker nog i och för sig mig, för jag är inte på snällhumör....

I fredax för en vecka sen, bestämde jag mig för att åka TÅG till Gävle i detta hemska vinterväder (efter Prebens förslag). Mitt yngsta barnbarn fyllde ju ett år!! Jag satt vid datorn säkert en timme och knappade för att få fram en bilett. Men det sket sig - jag chansade med ett lösenord, som jag inte kom ihåg. Så jag blev nobbad.... Ringde Preben och han fixade fram en biljett åt mig på fem minuter   

Så tog jag mig flåsande ner till Station och stod med ångest o väntade in tåget - som KOM!! Och dessutom i rätt tid!! Och resan gick ju bra. Framme i Gävle fick jag - under mer ångest -  först gå en bra bit, sen leta mig fram och ner för en snöig och hal trappa genom en tunnel och sen en uppförsbacke - där Preben väntade med bilen. Jag trodde att hjärtat skulle sprängas och att jag skulle rasa ihop i en hög!! Fy för den lede!!!

Jag åkte ju på fredagen, för jag hade läst på Fb att Maja skulle komma dit då (hon hade mammavecka) Sen fick jag höra, att hon inte skulle komma..... Nåja - hon skulle komma till kalaset på lördan i alla fall. Men hon kom inte då heller - hade feber sa hon. Så visst blev det en lite besviken farmor, som inte fick träffa storasystern    

Men Milou träffade jag ju!! Och som vanligt blev det ju en massa foton!! På enda barnbarnet, som inte protesterar - ännu...

Och visst blev det paket, som ettåringen fick lite hjälp med att öppna. Och du pappa - jag har hittat bruksanvisningen, så nu kan du få ihop lära-gå-vagnen!!  Och gå med den - klart det gick bra!! Pappis la i några uppslagsböcker för att få lite tyngd på den. Nästa paket var bara en klänning - helt ointressant.....

Ja lite käk måste man ha mellan varven och det är sååå kul, att äta själv - ser du att det är fullt där nere nu farmor?? Att dricka är ännu roligare - för jag kan gurgla, så det låter jättemycket!!

Sen blev det lördag och födelsedagsfirandet tog fart!! Jag fick en födelsedagsklänning på mig och t o m ett halsband!! Och flera paket!! Många paket!! Bl a en stor jättemjuk, vit Nalle, som jag tyckte var så go att gosa med. Köksbordet blev fullt med folk runt om!! Lite tårta fick jag oxå smaka, annars höll jag mig till majskrokar och mariekex.... Och jag fick sitta på pappas axlar och gosade med hans mjuka kortklippta hår.

När gästerna hade gått och det var sovdax, så kräktes jag JÄTTEmycket!! Så det slutade precis som en riktig vuxenfest kan göra ibland - hi hi hi  

På söndagen hade farmor tänkt sig hem till Skinnsberg igen. Då skulle ju Preben kunna skjudsa mig till tåget, hjälpa mig bära väskan och se till, att jag kom på rätt tåg. Svärdotra fixade bilett denna gång. Men så kom det gäster igen och vi glömde bort tiden. Åtta minuter innan tåget skulle avgå, kom vi ihåg!! Linnea försökte genast att avbestääla biljetten på datorn - men hann inte. Så det blev en ny biljettbokning till måndagen... Åhå-ja-ja  - ångest, ångest...   

På måndan åkte Preben till jobbet - JÄTTE-mycket att göra. Han hade varit ledig flera dagar och dessutom var det 20 grader minus. Så han var inte alls säker på, att han skulle hinna skjudsa mig till tåget. Linnea och Milou försvann till dagmamman för inskolning och där satt jag - med min ångest..... Jag ringde efter en taxi, som skulle komma kvart i tolv. Tanten var naturligtvis klar och stod ute och väntade. Men ingen taxi kom - ringde upp igen - jodå den "var på väg". Ångesten växte....    Klockan tolv kom den. Och visst hann jag. Gick till spår 2 S (södra), samma vända som när jag anlände - flås, flås - ångest, ångest.   Alldeles i onödan - men det brydde sig inte ångesten om, att jag sa.....

Jag kan lova, att det kändes väldigt SKÖNT, när jag äntligen var hemma - hemma hos mig....

Det är svårt att tänka, att jag faktiskt har rest runt halva jorden - ensam!! Och klarat flygplatserna i både Bankok och Kuala Lumpur!! Snorklat bland hajar, paddlat till en öde ö på Lankawi och paddlat forspaddling med mera. Men det var då det....

Och nu har det blivit matdax för tanten....