Så blev det då en uppesittarnatt - igen.... Jag hade en "dejt" med Dr Amin i Köping idag. Och efter det kommer tankefjärilarna flygande. Och jag mitt nöt, ångrar att jag inte bad nå´n av döttrarna eller en vän att komma med - för att lyssna och ställa de frågor jag så lätt glömmer att ställa. Och - kaske framför allt - komma ihåg vad som egentligen sas.....

Han tog sig verkligen tid med mig - kände mig inte stressad alls. Och när jag gick därifrån, satte jag mig och skrev ner det jag kom ihåg just då. T ex förmaksflimret gör, att hjärtat inte kan pumpa optimalt - det försämrar syresättningen då hjärtat inte får ut blodet så mycket och så snabbt som behövs.

Eftersom jag har nedsatt lungfunktion, måste jag andas snabbare och oftare än normalt vid ansträngning. Så har lungorna oxå blivit lite "stela" efter lungembolin jag hade förut. Han blev glatt överraskad, då jag berättade, att jag fortfarande cyklar en halvtimme varje morgon ;-) Fast nu med mindre motstånd än tidigare. Och han slog fast, att det är perfekt att cykla, men att jag INTE får överanstränga mig. Lite svårt dock, att veta var gränsen går mellan ansträngning och överansträngning, tycker jag.....

Sen är hjärtat inte i "ursprungligt" skick, även om jag har blivit opererad, menade han. Men han betonade, att jag har blivit bättre - jag kan gå på plan mark och oxå prata samtidigt. Och - försämringen av hjärtat har avstannat. Jag är inte döende längre, utan tanten kan hänga med ett tag till   

Han satt och kollade lite i min journal och "upptäckte" att jag har haft lågt blodvärde under en längre tid. Min trötthet kan delvis komma från det. "Du behöver en påse blod" !! Men det ger man inte, utan att först ha kontrollerat, att jag inte blöder från mage eller tarm. Så det blir en gastroskopi och en coloskopi (fel?) Uschanimej - vidrigt.... Men visst vore det ju bra i förlängningen om man kunde få bort lite trötthet.

Ja inte är tant Blå en frisk tant precis..... som jag trodde jag skulle bli.... Allt jag tänkte att jag skulle kunna göra - leka med Milou, åka och hälsa på ungarna nu och då, gå i skogen, bada på sommaren, tvätta bilen ordentligt, tvätta mattorna i tvättstugan - kanske t o m åka o hälsa på Johanna i London..... Nej det blir inget av med det. Så beklagade doktoren att jag blivit besviken, att jag hade haft lite för stora förväntningar. Men som han sa, du får titta på det halvfulla glaset - inte det halvtomma....  Det tycker jag mig ha hört nå´n gång tidigare   Den svarta gardinen som dras ner lite då och då.....

Och sy kan jag faktiskt fortfarande!! Även om min deppighet har minimerat engagemanget en del.

"Motsatser" d v s himmel och hav, dag och natt.... och kanske den mörka gardinen i mitten   

Denna sydde jag efter ett mönster - och tänk så svårt det då blir   

Dessa två sydde jag paralellt. Tänkte först sy en stor, men ångrade mig och klippte isär tyget till två tavlor istället. Sen växte det fram vartefter.... Ingen höjdare i mina ögon, men ett test 

Ja nog har den där stora, lyckliga tacksamheten försvunnit. Men jag minns den som om alla möjligheter helt plötsligt öppnades!! Jag var frisk!!! Bara jag tränade upp konditionen nu, så skulle alla dörrar vara öppna för mig. Rent utav kanske jag skulle kunna åka på en sol o badresa, när kylan överfaller   

Men, men så blev det inte.... Jag har ju cyklat på en motionscykel, för att träna flåset. Började så försiktigt med streck 1 (av 8) Sen ökade jag lite vartefter. Veckan innan jag åkte till Ankie o Stefan, blev det alldeles galet. Jag hade cyklat först 5 minuter på 5:an, så 20 min på 4:an och de sista 5 minutrarna på 5an. Jag var svettig, jätteflåsig och hela kroppen blev alldeles matt och skakig.

Ja, ja men det kanske bara var tillfälligt..... Så dagen efter tog jag samma cykeltur. Och det blev likadant   Matt i kroppen som om jag gick runt med 40 graders feber, spagetti i bena - och det höll i sig hela dan.....

Hade glatt planerat, att jag skulle följa med Ankie o Stefan, när dom gick ut på promenad med hundarna. Men det vågade jag inte nu. Jag var inte precis nå´n muntergök under det efterlängtade besöket. Och jag kände mig så jäkla deppig. Hade jag pajat nå´t i hjärtat?? Var det förmaksflimret som hade stegrats?? Eller vad inni helsike hade hänt?? Är hela denna jävliga operation bortkastad?? Veckan därpå ringde jag medicinmottagningen i Köping och fick så småningom en telefontid till Dr Amin. Han frågade och frågade och jag berättade så gott jag kunde om förloppet. Men han ville, att jag skulle ta det lite lugnare - "du behöver inte ha så bråttom".

Han trodde inte jag hade gjort nå´t fel. Och han trodde inte att jag hade haft sönder nå´t. Men han föreslog en dubblering av en medicin. Så fick jag en tid hos honom den 20 oktober. Och mina tankar snurrar bakom den där svarta gardinen..... Med huvét begriper jag mycket väl, att ingenting blir bättre av att tänka svarta tankar. Fast dom går ju inte att stoppa - tänk om jag kommer att fortsätta må så här pestigt - igen!! Allt det där jag ville och trodde att jag skulle kunna göra - åka till Gävle och leka med Milou å prata lite med Maja   gå på konserter, kolla marknader o loppisar, kunna kliva runt ute i skogen m m.....

Men visst VET jag - jag ska inne kasta ut barnet med badvattnet. Ändå har jag åkt ner i en så´n där jäkla svacka igen. Då jag inte orkar prata med folk, vill inte visa mig ute, känner mig värdelös och hopplös.... Och jag tror oxå att mag-gitarren har gjort sig påmind igen. I alla fall kan jag viska liiite försiktigt - jag tror jag är på väg uppåt lite grand - hoppas det......