Åh vad skönt jag har sovit i min egen säng!! Ingen sköterska som kommit och väckt mig under natten, ingen som ropade hurtigt "go morron"! kl 06. Ingen som började dagen med att försöka ta blodprover på mig..... "Egen härd är guld värd"....

I alla fall - jag blev dagen efter så småningom överflyttad till avdeln 18 - ortopeden. Fick besked om, att det var ischias och inflammation i en slemsäck som gjorde så infernaliskt ont....? Hur var detta möjligt?? Jodå - det kunde göra riktigt ont. Värktabletter - växelvis Tradolan o Alvedon Forte och Ketogan o Alvedon Forte. Men ont gjorde det minsann ändå - det "bet" liksom inte. Samtidigt kändes det som "Stina - den inbillningssjuke".... Här låg jag och tog upp dyrbar plats med ischias!! Och nog har jag haft ischias tidigare, men DÅ gjorde det minsann inte alls så ont som nu.

Så småningom kom en tredje läkare, som trodde det var muskelinflammation och inflammation i muskelfästen och ledband. Ja vad ska man tro på...? Ännu en dag senare fick jag en cortisonspruta (blandat med bedövningsmedel) in i högra höften/låret. Sen gjorde det så där fruktansvärt ONT igen. Det skulle bli bättre så småningom, försäkrade de mig. Och det blev det -  faktiskt!! Efter en natt med vrålont.... Men ont hade jag fortfarande - men inte så hutlöst.

Jag kunde fortfarande bara ligga på vänster sida. Och jag fick ta mig till toan med ett "rullbord", som jag kunde hänga över. Sen blev en sjukgymnast inkopplad på mitt "fall" - Petter ("med sina fyra getter" :). Han visade mig några rörelser, som jag kunde göra. Rörelser som jag brukade göra tidigare - bara för att det kändes bra. Men jag fick absolut inte göra oftare än tre gånger om da´n. "Tills inflammationen lagt sig".

Sen fick tanten en rullator!! Så nu kan jag köra rullatorrace med de andra tanterna..... Kändes deppigt - det går bara utför med mig.... Men väl hemkommen märker jag ju, att det inte fungerar nå´t vidare med rullator i en etta - med trösklar.... Och hur gör man, när man ska ta med sig en kopp te till sängen....? Ska höra med Heffa, om jag kan få låna en kryckkäpp av henne. Tror hon har en sån.....

Sen inställde sig frågan - hur ska jag komma uppför trapporna hemma?? Kläckte en idé en sömnlös natt: jag ringer till Tom - han datorfixaren. Han är en vältränad brandman. Om han håller upp mig under höger arm och jag häver mig upp efter ledstången med vänster arm - då borde det gå.... Och han samtyckte "ring mig när det är dax"!! Sen får jag väl gå i ide i min lägenhet tills det blir vår och varmt. Vintern tycker jag ju ändå inte om....

En tröst i alltihop är, att det inte är nå´t "farligt". Den här gången. Trots blåljus och sirener i början. Och ett STORT tack till Annsan som kom farande till Västerås med kläder och skor. Plus mina lyssnarböcker och CD-spelare! Såná vänner är guld värda! :))

Dessutom är jag väldigt tacksam mot mina gulliga barn och övriga vänner, som jag kunde tala med, när det kändes pest och hopplöst!! Och tack Ruth och Synnöve för era ord i bloggen! Det värmer! 

Nu dax för sängen och vila en stund.

 

Ruth

1 november 2008 13:51

Skönt att du är hemma i din egna säng, känns trotts allt mera vilosamt och du kan sova så länge det är möjligt på dagen. Kaffe kopp till sängen är nog ett problem över trösklar, du får ta kaffet i en termos och koppen i en kasse, och hänga på rullatorn så löser du det problemet. Hjälpsamma vänner är guld värda och dom växer sparsamt när det gäller, men du har tur. Hoppas nu att du snart kan förflytta dig av egen kraft utan att det smärtar och kan ställa undan rullatorn, dom är bra om trösklarna försvinner.
Kram vännen !

http://bernamis.bloggagratis.se

 

Annsan

1 november 2008 16:28

Hallå vännen! Du lyckas få det att verka så otroligt fantastiskt att någon ställer upp på dig som vän... Jag är helt övertygad om att du skulle göra nästan vad som helst som du kunde för att hjälpa någon av dina vänner om vi behövde det... Krya på dig nu. Vi hörs och syns! /kram Annsan

 

synne

1 november 2008 17:02

Välkommen hem.Vad orolig jag varit för dig vännen min.Så skönt att du är på bättringsvägen nu.Ta vara på dig .Massa styrkekramar.Synnöve

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ja inte vet jag..... det blev måånga knapptryckningar bara innan   jag kom hit!! Och hittade VAR jag skulle börja skriva nånstans.   Det tar allt ett tag, innan minnet poppar upp efter så många år.   så här nära ska ju t ex inte radern...

Så har julen kommit och försvunnit..... Den 22 dec åkte jag Riksfärdtjänst till fam Bergefur i Bennarby. Det är fantstiskt, att få åka taxi - 20 mil enkel resa!! Och xtra tacksam var jag på återresan den 27, då det var riktigt snöoväder!! Med många a...

Jaaa här är jag igen!!! Både jag och eventuella läsare har nog trott, att jag har slutat blogga.... Men det har jag ändå inte - även om det var ca tre månader sen jag skrev nå´t. Jag har känt mig så negativ, så det har jag inte velat dela med mig av....

Så blev det då en uppesittarnatt - igen.... Jag hade en "dejt" med Dr Amin i Köping idag. Och efter det kommer tankefjärilarna flygande. Och jag mitt nöt, ångrar att jag inte bad nå´n av döttrarna eller en vän att komma med - för att lyssna och ställ...

Ja nog har den där stora, lyckliga tacksamheten försvunnit. Men jag minns den som om alla möjligheter helt plötsligt öppnades!! Jag var frisk!!! Bara jag tränade upp konditionen nu, så skulle alla dörrar vara öppna för mig. Rent utav kanske jag skull...