Måste ge mig själv en vacker blomma från Cambodja idag - för det är jag värd - en så´n här motig dag.....

.... har jag haft idag. Med Internet. Jag förstår så pass mycket, som att det är många kringelikrokar i en dator. Men måste det vara så jäkla SVÅRT?? Jag anser nog, att jag är ganska normalbegåvad. Men det här med datorer som krånglar övergår min förmåga. Jag har ju inte betett mig konstigt  eller hanterat datorn annorlunda idag mot alla andra dagar. Ändå börjar den konstra och släpper inte in mig på den blogg jag vill in på. Helt omöjligt. Jag startade om datorn, jag stängde den igen, drog ur kontakten och startade igen. Tryckte femtioelva gånger på dom knappar jag brukar trycka på. Ringde upp Telia Kundtjänst, väntade i kö, beskrev problemet, men - det var naturligtvis inget fel på deras bredband. "Det måste ha hänt något med din dator"....

Så till slut ringde jag Tom och frågade om han kunde tänka sig att komma. Och det kunde han - t o m ganska så på en gång!! Och han knappade lite hit och dit, tog bort bitar av mitt gamla virusprogram, som tydligen fanns kvar, knappade lite igen, startade om - och sen FUNKADE det!! Han är ju rena trollerigubben!! Tänk om jag hade vatt så där 30 år yngre - då hade jag nog haft "fel" på datorn oftare..... Han står högt i kurs hos mig nu må ni tro!!

För övrigt har dagen varit TRÖTT!! Är så förbaskat less på denna överväldigande trötthet! Måste åtminstone försöka sätta igång att sy lite. Dagarna bara far iväg, utan att jag fyller dem med nåt. Det är slöseri med tid - slöseri med liv. Ligga i sängen och glo på en massa ointressanta TV-program! Visserligen är min säng väldigt skön och go. Men där ska jag ligga på natten, inte på da´n.

Nu ska ni få veta! En god vän till mig, Annsan - som brukar läsa min blogg ibland - firades på sin 50-årsdag igår kväll! Vi hade setat några och spånat vad vi skulle hitta på. De är så här, att Annsan har en hönsgård - med två tuppar numera. Den äldsta tuppen överföll henne en gång och hoppade upp på ryggen på henne. Men Annsan är en handlingskraftig kvinna och reagerade omedelbart med att få fatt i tuppkräket och tryckte honom till marken. Ganska ettrig efter vad jag har förstått. Sen dess är tuppen from som ett lamm - han lärde sig vem som bestämmer i denna hönsgård!

Och Lotta, som är en fantasifull kvinna, klädde tillsmmans med Lena ut sig till IRIS-inspektörer. Respektfulla representanter för "individens rätt i samhället" (= IRIS) med kostymer, slätkammat hår och mustascher. Dom åkte hem till Annsan för ett "omhändertagande" av hönan Annsan! Som följaktligen blev iklädd hönskostym - (det var mössan med tuppkammen jag sydde på symaskinen!) Så fraktade dessa inspektörer hönan hem till en annan kvinna, Birgitta, där reseten av gänget väntade och fick åse hur hönan Annsan fick genomgå ett "äggläggningsprogram"! Och hon klarade faktiskt av att värpa två ägg - även om de gick i kras!

Ja det var många skratt och skämt som rasade denna kväll. Vi är nog alla mer eller mindre knäppa i det här härliga gänget! Hos Birgitta intog vi sen en trerättersmiddag - jättegott!! Och födelsedagsbarnet blev sjunget för, fick blomsteruppsättning och fick konsertbiljetter till Viba Femba i november i Västerås. Ja, jag bara säger det - vilket härligt gäng! Man blir verkligen upplyft av dem!

Tanten däremot var fruktansvärt trött - vaken tidigt på morron sen gjort sallad och äppelpaj till kvällen. Skulle nog egentligen åkt hem tidigare än jag gjorde. Men ville inte heller missa kvällen med gänget..... Idag har jag legat rätt mycket i sängen. Är så less på att inte orka. Så dyker jag väl humörmässigt nu, när jag inte har "hönsakvällen" att se fram emot längre. Men jag får väl kolla på alla kort och minnas....

....smäller det!! Nu gäller det hemlisar igen - bra hemlisar! Fortsättning följer.....

Trött som en utsleten oxe är jag. Var tvungen att lägga mig en timme på da´n. Tror ni jag kunde koppla av och domna bort en stund? Neejdå. Låg där och blundade och tittade på klockan stup i kvarten. Jag har haft lite att ombesärja idag nämnligen. Vad - ja det får ni höra imorr´n - för säkerhets skull.....

Jag har fått mig en ny granne - en trevlig kille verkar det. Han går på Skogsmästarskolan här i Skinnsberg. Vi har universitet här i byn må ni tro!! Det är inte illa pinkat för en av landets minsta kommuner på 5 700 invånade tror jag ungefär. I alla fall - min nya granne - han har hundar. Två stycken har jag räknat ut. Och det är väl inget fel i det - jag gilla hundar rätt bra. Men - klockan 08.10 imorse började dom skälla!! Och jag har min sovrumsvägg intill deras vardagsrum. Gissa om det lät som om dom låg bredvid mig i sängen!! Och jag som behöver sova till 10 åtminstone..... Försökte somna om, men det var lönlöst. Jag har lite svårt med sovandet över huvud taget, som ni kanske förstår. Svårsövd och lättväckt för det mesta.

Men nu ska jag gå och duscha och byta om.....

Dagens goda gärning är utförd : Gunilla ringde mig med panik i rösten "Stina jag har gått vilse, vad ska jag göra?" - "Ska jag ringa 112?" - "Nej inte än" - "Jag kommer". Hon befann sig i Uttersbergsskogarna. Jag tog bilen och åkte ner - ca en mil. Tänkte tuta så hon kunde höra mig, när jag kom fram till hennes bil. Men just när jag såg bilen, kom hon traskande, svettig och röd om kinderna. Så var hennes hund borta. Gunilla var orolig förstås - det finns både varg och lo i dom skogarna. Hon tog bilen och åkte iväg en bit. Jag stod kvar utifall Missy skulle dyka upp. Och om en stund kom hon flåsande med tungan som slips! Tänk vad bra det är med mobiltelefoner!! Det går att nå varandra nästan var som helst!!

För övrigt har dagen lunkat på. En kompis, Lotta, var upp på sin lunch, vi fikade och snackade bort en stund. Det är så fantastiskt - de "tjejer" som jag var chef för förut, är mina goaste vänner. Vi träffas allt som oftast och det är lika roligt varje gång - att få vara med - fastän jag har lämnat yrkeslivet bakom mig sen 10 år tillbaka!! Jag är ändå en av dom.

Ja det är faktiskt ganska precis 10 år sedan jag fick min första stroke - den 26 september 1998!! Och den 26 september är det två år sedan jag slutade röka!! Då hade jag tarmvred nå´t alldeles fruktansvärt. Jag var så dålig, så dålig. Kräktes avföring, innan ambulansen kom. Och till slut hjälpte inte Ketoganet alls. Det sista jag minns är, när jag tog mig upp på operationsbordet och spydde - fastän jag hade en sond ner i magsäcken. "Hälsa ungarna att jag älskar dom"  - "Ja det ska vi göra" sa en sköterska. Jag var helt klar över, att jag skulle inte komma levande från detta. Och jag dog gärna, bara jag slapp smärtan. Men - jag vaknade så småningom ändå!! Det hade tagit över två timmar för kirurgen, att ta sig IN i magen - det var så mycket sammanväxningar från tidigare operationer. Efter några dagar, när dom skulle ta nå´t prov på mig, talade jag om för sköterskan, att det kändes som om jag hade ångest fast jag inte hade det. Svårt att andas liksom. Och det blev en ryslig fart vid min säng. Efter akutröntgen konstaterade dom att jag hade lungemboli - proppar i lungorna! Så jag hade trots allt detta tur ändå - jag överlevde! Jag var dålig länge efteråt. Dom ville ganska snart skicka hem mig från sjukan. Och jag grät som en stucken gris - jag ville inte hem. Jag som alltid har lämnat sjukan fortare än kvickt! Kände att jag skulle inte klara det. Då var jag glad när Ann-Louise, min äldsta dotter, och Preben, min son och hans kvinna Therese kom och hämtade mig på sjukan. Sen bodde jag en vecka hemma hos Ann-Louise, innan dom skjudsade hem mig. Men slut med rökandet var det för mig!! Saknar det fortfarande.....

Ja detta var en liten episod ur mitt liv....