Det var så här, att jag försökte ju "frälsa" alla mina män med paddlingens härliga utflykter. Den jag lyckades allra bäst med var Prebens pappa. Vi gjorde många roliga paddelturer tillsammans. Han hade ju oxå gått på sjön - så han var liksom sjövan, om man säger så. Och visst var han oxå en snygging, där han sitter i spenaten och fixar middag åt oss.....?

Just den här gången åkte vi till Värmaland. Vi lastade två canadensare på taket på bilen. Vi hade tält, sovsäckar, kuddar, kläder i packpåsar med oss. Den "blå lådan" var packad med mat för en vecka och vi hade alla köksattiraljer med oss. Vi hade gjort en "packlista", som vi checkade av allt eftersom, så vi inte skulle glömma nå´t.

Och vi - det var jag, min man, döttrarna, sonen och vår hund!! Som alltid är ju färväntningarna stora, när man ger sig iväg så här. Årtalet var 1978. När vi var nästan framme, var det nå´n som sa nå´t om paddel. Paddlarna - jösses var dom med??  Neeej - vi hade glömt dom!! Rådslag om hur vi skulle göra. Och vi bestämde oss för, att hyra paddlar eller i värsta fall köpa.

När vi kom fram till Preben Mortenssons kanotuthyrning - jag tror det låg utanför Årjäng - fick vi tämligen slokörade gå in och säga som det var - vi hade glömt paddlar. Preben himself flinade lite förargligt. Men visst fick vi hyra fyra paddlar och han sa lite syrligt, att vi kunde ringa, om vi stötte på n´t problem. "Han hade resurser" - sen undrade vi såklart om det fanns telefonkiosker utställda på öar och i vikar.... Detta var ju före mobilernas tid.

Detta var all vår packning! Den "blå lådan" var specialsnickrad så den passade precis i kanoten. Och den fungerade oxå som bord, när det var matdax.

Pappa och yngsta dottern i en kanot, mamma och äldsta dottern i den andra och så sonen, som flyttade lite emellan. Det var härligt klart vatten - man kunde se botten flera meter ner. Och det var väl tur, för vi råkade tappa vovvens koppel överbord. Pappa gjorde en djupdykning och fick upp det igen. En kväll när vi hade slagit läger och allt var klart för natten, kom en hel flock med får knallande! Men jag tror vi stannade kvar iaf.

Vi hade fint väder och en dag tog vi "helledigt" och bara badade, solade och slappade. Vi slussade oxå en gång - det var ju spännande att se, om vi skulle klara! Men det gick bra. Men på midsommaraftonen blev det sämre väder. På midsommardagens morr´n bestämde vi oss för, att ta oss ut till en ö. Och där tältade vi och tänkte att det skulle bli en lagom etapp nästa dag, för att ta oss tillbaka till utgångsläget. Men nästa dag blåste det småspik, så vi blev mest liggandes i tältet. Som tur var hade vi en radio med, som ungarna kunde fördriva tiden med.

Men framåt eftemiddan/kvällningen tyckte vi att vinden mojnade, så vi gav oss iväg på den sista etappen. Vi hade medvind, så det gick undan - men var lite läskigt. Och vad vi inte räknat med, var att det blev mynningsvågor, när vi skulle in i en å. Jäddrar vicka vågor - det gällde verkligen att ha tungan rätt i mun!! Och jag ska nog medge, att jag var faktiskt rädd!! Tre ungar, massor med packning - det hade inte varit kul att stjälpa.... Efteråt sa vi vuxna till varandra, att detta hade vi inte gjort, om vi hade vetat.... Men guskelov gick det bra!!

 

Ruth

13 september 2009 22:05

Vilket äventyr ni var ute på, beundrar eran styrka och ert mod i dessa kanoter. Så mycket packning, fattar inte hur ni fick plats själva, men finns det hjärterum så finns det stjärterum. En intressant berättelse.
Kramen

http://bernamis.bloggplatsen.se

 

Medresenärskan

14 september 2009 18:49

Du gav mig verkligen en stund av spänning och fick mig att minnas en sån där "dumdristig" roddtur med ungarna utan flytvästar (fanns inte på den tiden de var riktigt små) ....
Jag förstår din rädsla för det har hänt att jag vaknat på nätter och kommit på detta. men ... vi lever allihopa trots att det var andra regler på den tiden.
Kram vännen och tack för en spännande stund !!!

http://medresenarskan.bloggagratis.se

 

stinalill

14 september 2009 21:58

Ruth: Jo nog var det mycket, som skulle ha plats. Men med rätt "stuvning" fick allt plats där det skulle. Och vi njöt förstås av denna utflykt!! Det var bara på sluttampen, som hjärtat bankade lite extra....

Medresenärskan: Jaaa - så här långt efteråt, kan man ju tänka - att jag vågade, att jag orkade....Men när man är ung, har man inte lika mycket i korvspabehållaren ;) Fast alla ungarna hade flytväst på faktiskt - men inte vi vuxna...

Kram på er!!

 

skogsfrua på dal

15 september 2009 20:09

Vad gulnade fotografier kan berätta, och du;) Mannen påminner aningen om min f.d Kanoting kan lätt bli vådlig, RR och jag har varit ute på två st men egentligen var det nog inte såå farligt;) Rolig läsning här!

http://barasaras.bloggplatsen.se

 

Lambergsfrua

16 september 2009 12:45

Spännande och härlig berättelse om kanotäventyret i Värmland! Visst är han fin, Prebens pappa ;) i tidstypiska badbrallor och med skägg och mustasch. MIML hade också både skägg och mustasch på den tiden, men fick raka bort alltihop, när hans ansökan om visum inför en USA-resa avslogs. Han såg för skum ut! Ny ansökan med nytt foto med slätrakat ansikte skickades in - och visum beviljades! Det var andra tider då.
Kramar!

http://lambergsfrua.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ja inte vet jag..... det blev måånga knapptryckningar bara innan   jag kom hit!! Och hittade VAR jag skulle börja skriva nånstans.   Det tar allt ett tag, innan minnet poppar upp efter så många år.   så här nära ska ju t ex inte radern...

Så har julen kommit och försvunnit..... Den 22 dec åkte jag Riksfärdtjänst till fam Bergefur i Bennarby. Det är fantstiskt, att få åka taxi - 20 mil enkel resa!! Och xtra tacksam var jag på återresan den 27, då det var riktigt snöoväder!! Med många a...

Jaaa här är jag igen!!! Både jag och eventuella läsare har nog trott, att jag har slutat blogga.... Men det har jag ändå inte - även om det var ca tre månader sen jag skrev nå´t. Jag har känt mig så negativ, så det har jag inte velat dela med mig av....

Så blev det då en uppesittarnatt - igen.... Jag hade en "dejt" med Dr Amin i Köping idag. Och efter det kommer tankefjärilarna flygande. Och jag mitt nöt, ångrar att jag inte bad nå´n av döttrarna eller en vän att komma med - för att lyssna och ställ...

Ja nog har den där stora, lyckliga tacksamheten försvunnit. Men jag minns den som om alla möjligheter helt plötsligt öppnades!! Jag var frisk!!! Bara jag tränade upp konditionen nu, så skulle alla dörrar vara öppna för mig. Rent utav kanske jag skull...