Fastän Annsan piggade upp mig idag med en liten överraskningsutflykt i solskensvädret, så känner jag mig allt ändå som på bilden..... Skrot och skrutt med denna tanten. Jag vet - hostan HAR blivit bättre, jag HAR inte feber längre och inatt sov jag HELA natten utan att hosta. Jag mår alltså bättre..... Dessutom står solskenet som spön i backen - så jag borde väl verkligen vara glad och tacksam för att jag får vara med ännu en vår.... Men jag känner mig ändå så vissen - skakis i hela kroppen, ont i bröstet och så fruktansvärt TRÖTT och ELÄNDIG.....

Men det är väl så, att jag inte har tränat mitt tålamod tillräckligt ännu. Antar jag.... Livet består av prövningar och träning..... Men visst kommer tankar om livets slut närmare. Hur länge ska jag hålla?? Var går MIN gräns, innan jag inte vill ha livet längre?? Men det är klart - så länge jag VET, att jag kommer att må bättre - så länge vill jag verkligen fortsätta leva. Jag VET hur jag kan njuta av liljekonvaljerna, av solen OCH inte minst av barn och barnbarn!!

Men inte träffar jag ju barn och barnbarn ofta precis.... Och när jag träffar dom tar jag med mig lunginflammation hem..... Ibland saknar jag dom, så det gör ont..... Men dom har ju sina liv inbokade och uppbundna och stressar fram i varda´n. Jag minns väl hur det var..... Fast nog skulle jag önska mig ett telefonsamtal då och då. Och Johannan ringer ju emellanåt..... Jag skulle så gärna vilja ta lite del i deras liv. Höra om stort och smått som händer i deras liv.....

Ändå VET jag ju, att JAG måste leva MITT liv. Och det gör jag ju oxå så klart. Och barna har man ju till låns och dom har ju fullt upp med att få sin vardag att gå ihop..... Om jag skulle ringa nå´n gång, så har dom ju oftast nå´t på gång och har inte tid att prata.... Så därför ringer jag inte längre....

Näee nu är jag väl gnällig i överkant - gnällkärring!! Jag är glad och tacksam över mina fina barn och barnbarn, som har artat sig så bra!! Och jag är glad, att jag kan följa dom lite grand på Facebook.... Och inte går det nå´n nöd på mig materiellt heller, jag har fortfarande min Pippi, så jag kan handla själv. Och jag har fina, goa kompisar, som jag tycker om att träffa.... och som jag får hjälp av, när jag behöver. Och det är ju ÄNTLIGEN VÅR och sen kommer sommar´n......